När jag diskuterar relationer, särskilt när jag pratar om hur jag hanterar svartsjuka, så finns det en väldigt vanlig invändning. Den handlar om att det skulle krävas att man från början är en särskild sorts människa för att klara av den psykiska påfrestningen att veta att en människa man älskar "är med någon annan". Många upplever att man måste vara en så kallad "stark person", vilket de inte tycker att de själva kan identifiera sig som, vilket i sin tur utesluter att de skulle "klara" något annat än ett klassiskt förhållande. En väldigt vanlig kommentar på det relationsanarkistiska förhållningssättet är "det låter ju jättebra, men jag skulle aldrig klara det".

Är det verkligen såhär? Måste man vara någon sorts supermänniska för att kunna känna sig trygg utan ett förhållande? Finns det ens någon som är stark och trygg från början? Jag tror inte det, och vill gärna göra något för att avliva myten om att man måste vara så himla stark och bra för att ta sig ur normerna för kärleksrelationer, eller för vad som helst för den delen.

När jag var ungefär 16 så hade min mamma lånat en bok som heter "Reglerna". Den är skriven av två kvinnor i USA som vill förmedla "hemligheten" om hur en kvinna skaffar sin drömmake. Det är en bok som är rejält hatad från feministiskt håll, eftersom den uppmuntrar till väldigt stereotypa beteenden. I princip så går reglerna ut på att man ska spela svårfångad, så att mannens tävlingsinstinkt utmanas och han känner att han lagt ner så mycket energi på att "fånga" sin kvinna att han aldrig vill släppa henne. En ganska stor portion biologistisk smörja helt enkelt. Men. Det kommer förstås ett MEN här. Boken riktar sig till tjejer som har problem att fixa en kille, och som känner sig ganska hopplöst oglamorösa och misslyckade. Det verkar bara vara starka och vackra kvinnor som lyckas, och jag är ju inte stark och vacker tänker de, så då kommer jag aldrig få nån kille. Boken presenterar en ganska subversiv och cool lösning på det här problemet, nämligen "Fake it 'till you make it". Såhär står det i första regeln, med titeln "Var fullkomligt unik": (citatet godtyckligt nerkortat av mig)

Du är underbar som du är! Du känner dig inte det minsta underlägsen och kryper aldrig för någon. Du är inte desperat. Du är inte ängslig. Du jagar inte karlar. Du använder inte sex som ett medel att vinna kärlek. Du är inte cynisk. Du bryter inte samman när ett förhållande kraschar. Istället gör du manikyr och går ut med en annan karl eller tillsammans med goda vänner. Du är optimist. Du torkar dina tårar - mycket försiktigt för att inte förstöra makeupen och sedan går du vidare! Naturligtvis är detta inte vad du verkligen känner. Det här är vad du låtsas att du känner, fram till den dag det verkligen är så. Du uppför dig bara som om det vore såhär!

Ett tag använde jag reglerna i boken och lekte svårfångad, vilket fungerade fantastiskt bra för att få killar intresserade. Men efter ännu ett tag insåg jag att det inte var särskilt konstruktivt att ha relationer baserade på manipulation. Jag ville ju umgås med någon som jag kunde prata med på riktigt, och som inte drevs av nån sorts manlig tävlingsinstinkt där jag var ett jagat villebråd. Jag ville inte spela ett spel helt enkelt, och i den insikten började också processen bort från förhållande som sätt att ha relationer.

Så, reglerna åkte i soptunnan, men idén om att man kunde hantera sina impulser och känslor genom att fundera över vad som händer om man följer impulsen, vad man annars skulle kunna göra och vad som kan hända då, var planterad. I boken finns många exempel på hur man ska ta ett bad, gå på reastaurang eller göra manikyr istället för att sitta hemma och vänta vid telefonen. Jag började använda det tankesättet för att hantera situationer där jag kände mig sviken, lämnad, ensam eller något annat negativt. Anledningen till att jag tyckte att det var en bra idé att göra så var att jag insåg att väldigt många gånger så orsakades de här känslorna inte av att andra faktiskt svikit mig, lämnat mig ensam eller varit taskiga, utan av normerna för hur relationer ska fungera. Vad kunde det annars bero på att jag kunde känna mig ensammast i världen bara för att ingen hade lust eller möjlighet att hitta på nåt just idag, när jag intellektuellt sett vet att det inte beror på att folk inte gillar mig? Det verkade så onödigt med alla de här negativa känslorna, och jag ville se om det fanns sätt att hantera dem på.

När jag började tänka på hur jag skulle vilja bete mig och reagera istället för att direkt följa känslor och impulser så dök en tanke upp som inte var så behaglig. Förnekade jag mina känslor? Trots att de många gånger var skapade av en norm så kändes de ju, de satt där i magen och gjorde ont. Ska man inte följa det som "känns rätt"? Jag funderade ganska mycket över det här, och kom fram till några saker. För det första kunde jag inte reda ut vad det var som kändes "rätt" och inte. Det fanns både kortsiktiga och långsiktiga perspektiv. I det kortsiktiga perspektivet hade jag t ex ofta impulser att försöka tillfredställa min omgivning, det kändes rätt och att vara besvärlig kändes otroligt jobbigt. Men i det långa loppet visste jag att jag mådde dåligt av att anpassa mig för mycket. För det andra så insåg jag att det inte gick att stoppa känslor, även om jag tyckte att de var "irrationella".

Jag bestämde mig för två saker. Det ena var att alla mina känslor fick finnas. Ingenting jag känner kan vara dåligt eller skamfullt eller få mig att känna mig usel. På så sätt slapp jag att hela tiden utvärdera mig själv på ett negativt sätt baserat på hur jag reagerar spontant i olika situationer. Det finns ju ingen poäng med att klanka ner på sig själv för att man inte är "tillräckligt stark" från början, vad nu det skulle betyda.

Det andra var att inga känslor automatiskt skulle leda till vissa handlingar, eller att jag automatiskt skulle ha rätt att kräva saker av människor omkring mig, t ex på grund av svartsjukekänslor. Jag införde en sorts stoppgrind, där jag varje gång jag fick en stark impuls eller känsla som var negativ först funderade på var den kom ifrån, varför det kändes jobbigt och vilka olika sätt jag skulle kunna reagera på. Sen tänkte jag ut vad jag ville göra, baserat på vad jag kom fram till. Först gjorde jag det när jag var själv, efter något jobbigt telefonsamtal eller så, men sen blev det mer och mer av en vana och det gick att använda även öga mot öga med folk.

Det här tankesättet är väldigt centralt när man vill ha andra relationstyper än det vanliga förhållandet. Eftersom det finns en väldigt stark norm för hur man ska tolka andras beteende som t ex säger att det bara går att älska en person i taget, så måste man bygga sina egna tolkningsramar. Känslor av svartsjuka och ensamhet försvinner inte automagiskt för att man börjar använda sig av relationsanarki för att organisera sina relationer, men om man kan fånga tag i de känslorna, vända och vrida lite på dem och sedan fundera över vad man vill göra med dem, och om det finns någon annan tolkning än normens som man skulle kunna använda, så är man på god väg.

Man kan ta någon norm i taget som brukar orsaka negativa känslor hos en och försöka bygga om sina egna tolkningar av händelser. Enligt receptet i den där normativa Regelboken för giftermål kan man tillochmed låtsas tills man lyckas. Om jag t ex är rädd för att kväva någon i min närhet eftersom jag känner mig väldigt svartsjuk, så skulle jag kunna fundera ut hur jag skulle bete mig om jag inte vore svartsjuk, och sedan börja göra det. Känslorna får finnas där, men när de dyker upp så leder de inte automatiskt till ett visst beteende, utan jag övar mig själv på att göra så som jag tänkt ut istället. Lite i taget så kan man faktiskt ändra hur man reagerar på saker som brukar rubba en.

Normen för känslor och kärleksrelationer innehåller två saker som hindrar en när man vill försöka sig på ett sånt här projekt. Det ena är att negativa känslor som svartsjuka presenteras som något bra, något berättigat som visar på att man "verkligen bryr sig". Ens partner ska också ta ansvar för ens sådana känslor, och se till att de inte blir för starka. Det andra är att känslor presenteras som något heligt, något som inte får förnekas och något som man ska följa. Men varför ska man följa känslor och impulser som man mår dåligt av hela tiden? Är lösningen verkligen att omvärlden borde börja bete sig "bättre" så att jag aldrig känner mig rädd eller hotad? Ingen är ett viljelöst offer för sina känslor, och om ens trygghet är beroende av andra så kommer man alltid att vara utsatt och otrygg.

Klichén är att trygghet kommer inifrån, men varifrån då när man känner sig liten och rädd kan man ju undra. Det funkar inte så att man antingen är trygg från början eller så är man ett hopplöst fall. Det handlar om att själv börja fundera över varifrån ens negativa känslor kommer, om det finns andra sätt att reagera och bestämma sig för ett sätt att förhålla sig till saker som händer en. Då har man börjat flytta kontrollen till sig själv, och det är det som är det viktiga. Det är därför som det funkar att låtsas först, och vänta på att känslorna kommer efter.

Du har normen emot dig, men om normen ska kunna ändras så kan vi inte sitta och vänta på att genom någon magisk hand bli starka människor. Vi måste börja bete oss som om vi vore det. Fake it 'till you make it.